Bildtankar från vecka 26 till 52  2017
Tidigare bildtankar 2017  finns  i avdelningen  BILDTANKAR V 1-25 2017

 Bildtanke 2 vecka 52
I porten till det nya året


Det är nyårsafton 2017. Min serie av "Bildtankar" under året har nått till vägs ände. Inget passar då bättre än en bild på min livskamrat, Eva, med vår lilla Trixie.
Efter en längre promenad ned till och genom Haga har vi nått till Sveaplan. Här får det kära paret bilda en symbolisk bild av att gå från det gamla till det nya året. Tillsammans kan vi se bakåt på ett år med många glädjeämnen i familjen Vi kan också se fram mot ett nytt år med gott hopp om nya trevligheter och nära gemenskap.

 

 Bildtanke vecka 52
"Jultabberas", TV-sång och teater

 Julafton 2017 och naturligtvis varm och härlig gemenskap. Traditionerna kom fram med julmat, tomtebesök, julkappslek och mycket annat smått och gott. Bland allt som hände fanns också flera överraskningar. Några av dem var följande:

Dagen efter det stora "tabberaset"

För första gången är vår taxvalp Trixie med och firar. Hon busadr runt med barnen som vanligt. Då hon gärna nafsar åt sig det mesta som ligger på golvet  är det ett ständigt bevakande. När så vår uppmärksamhet en stund finns någon annanstans händer det. Trixie vär borta, men var? Jo, bakom dörren på altanens innerum. Där har en gryta med överblivet kött från doppet placerats. Allt har  hunden slafsat i sig. Tabberaset betydde att hennes mage ser ut som en större fotboll. Illa, mycket illa då hundar faktiskt kan äta ihjäl sig. Resten av kvällen mycken oro, ständig promenad, magmasserande och vattendrickande. Dagen efter ( bilden) och Trixie sover nästan hela dagen. Hon klarade sig. Det glädjer oss.
 

TV-sång
Julens TV-program finns även med i vårt firande. Kalle Anka har sin plats, så även Karl-Bertil Jonsson. I år är det dock julaftonens konsert med radiosynfonikera som väcker störst intresse. Här ska nämligen en av barnen i vår gemenskap vara med och sjunga som liten tomta bland övriga flickor från Adolf Fredriks Musikskola. Vi väntar och ioppas en bra stund och till slut är hon i rutanvår lilla Liv. Roligt och minnesvärt.

Teater modell mindre

Så är det juldagen. Mycket vila och slappande. God kalkonstekatt mumsa på. Fem timmar med Fanny och Alexander i TV för några. Kortspel för en del. Men barnen visar som vanligt kreativitet och leklynne. Efter lite hårt jobb med docktillverkning och scenbyggande skapades ett litet manus. Premiären i vardagsrummet blev en succé.Vi vuxna var imponerade och barnen förtjusta.
Ja det var en härlig jul!

Bildtanke vecka 51
Redo för första julen

Det är sista veckan före dopparedagen, julafton. Alla laddar inför vad som komma skall. I synnerhet barnens förväntningar växer och pirrar.

I år väntar en julhelg med extra många goa deltagare. Det är förstås våra tre familjer dvs sex vuxna och fyra barn samt i år också ett kärt deltagande av "the Österman family" med två vuxna och två barn. Kanske  även någon från vår Cap Verdianska gren också dyker upp.  Riktigt trevligt och mysigt ska det bli med varmt och nära umgänge, glada och klappsugna barn, kanske tomtebesök, lekar, spel och Karl -Bertil förstås.

Juldebut blir det för de två småttingarna på veckans foton
Den ena debutanten är vid juletiden vårt halvt år gamla och gosiga barnbarn , "Manuela".
Den andra är vår lilla småbusiga taxvalp, "Trixie" ( bilden med sin underbara matte Eva).
Ingen av dessa våra yngsta och nyaste i gemenskapen vet vad som kommer.
Ingen av dem lär heller efteråt ha något minne av vad som skett.
Oavsett detta så kommer säkert de två minstingarna att njuta av det roliga och goda.
Detta även om det nog också blir lite ansträngande för båda  

 Bildtanke vecka 50
 En vecka som alltid sticker ut

Varje år när julen närmar sig finns det en vecka som alltid sticker ut lite extra. Det handlar om vecka nr 50 och då särskilt den 11e,13e,14e december
Den första av dessa är det födelsedag för barnbarnet Alva, denna gång 9 år. Då är vi med naturligtvis.
Sedan lyser det upp med Lucia och mysig morgonstund tillsammans. Tradition och närhet i ett, faktiskt 
Dagen efter är det ny bemärkelsedag. Då fyller samma barnbarns mamma år, denna gång jämna 40. En ny glädjefull dag randas således
Allt detta inramas dessutom av diverse trevliga julmarknader, sångstunder och annat både mysiga och överraksande< händelser.
En sådan var förstås att det slog till med en massa snö vid veckostarten. Kul för barnen och även Trixie älskade att pulsa runt i det vita. Känsla av vinter kom till våra hjärtan en stund för att snabbt försvinna med tö och ihållande regn mitt i veckan.
En annan privat händelse var  mitt nya bokbyte  dessa dagar. Efter att ha avslutat ”Begravd jätte” kommer nu
” Den underjordiska järnvägen” att sluka mitt inre ett tag. Givande är ordet om detta.

Bildtanke vecka 49
Blöt väntan på snö

 I Göteborg med omnejd snöade det kraftigt runt 20-21 november. Bilden är dock tagen några dagar senare för som brukligt är kom då tövädret och allt det vita försvann. Den göteborgska vätan tog över igen. Så har det varit under många vintrar även om det kan knäppa till med kyla och snö rejält ibland och även under lite längre tid. Hur som helst några plusgrader och fuktigt är det vanliga på västkusten så här års. 

När snön och lite köldgrader kommer gäller det att raskt ta på vantar och handskar. Att så sker kan lätt ses dagarna efter en liten snöperiod. Då ökar nämligen antalet tappade barnvantar och vuxenhandskar på trottoarer och annorstädes.

Ja, så ligger de där i blötan såsom i väntan på snön.  En del kanske tycker att det ligger det lite grå och sur tragik över detta. Många menar ju att nu ska det vara vintrigt med snö och kyla. Visst några dagar under jul-nyår och  under februarilovet  får det gärna vintra till sig. Under resten av vintermånaderna är dock mildvädret välkommet.  Så tänker jag i varje fall. 

Bildtanke 2 vecka 48
"Filmbiten"

Det är en lat eftermiddag i november.
Vårt löpande läsprojekt pågår som vanligt. Detta innebär att Eva och jag  läser samma böcker och därmed hela tiden har var sin under läsning. Sedan byter vi och under läsprocessen samtalar vi om det gemensamt lästa. När ett par böcker är klara sätter vi fart med två nya och bokvalen fördelar vi mellan oss. 

När bilden är tagen gäller vår läsning " Begravd jätte" av Kazuo  Ishiguro och  "Tommy" dvs Tommy Berggrens memoarer. Läsningen av den senast nämnda tänder vår längtan efter att åter se Bo Widerbergs filmer med Tommy i någon av huvudrollerna. Tänkt och gjort så inköptes förstås en Widerberg box med flera av dessa nu historiska filmberättelser. 

Den här goa eftermiddan är det filmen "Elvira Madigan" som vi kollar på.  Intressant återseende tycker vi båda. Det blir inte mindre givande när vi kan se att en del scener tycks vara tagna i Skanör. Platsen där vi brukar tillbringa några veckor varje sommar. Jag säger tycks därför att motivet i rutan kanske finns på flera ställen i Skåne.

Extra intressant blir det också när vi kan konstatera, att vi fått en liten fyrbent cineast i huset. Under en längre stund följer nämligen vår taxvalp det förälskade parets tragiska öde. Något sådant filmintresse hade minsann inte vår förra tax.  Vad kan denna skillnad bero på månne? Varför är lilla Trixie "filmbiten" när Beppe alltid negligerade de bilder som fladdrade förbi i rutan  

Bildtanke 1 vecka 48 
Samsas om maten

Vinter i staden, vilken som helst, vimlar det ändå av djur.
Inte minst fåglar av olika slag framlever sina vintriga liv där. Detta kan tyckas märkligt eftersom fåglar annars mest förknippas med naturens alla biotoper eller med flykt till varmare länder. Trots detta är verkligheten att många fågelarter både finner föda, skydd och värme bland huskropparnas myller

Här finns värmen i mängderna av skrymslen vid fläktar, ledningar, skorstenar-I sådana utrymmen kan den uppmärksamme morgonvandraren iakta hur olika arter kurar ihop tillsammans. Fascinerande!

Här finns säkerhet, skydd och bomöjligheter under tegelpannor och husens många små hålrum
Här finns fågelvänner som matar dem. Det är bara att smaska på av talgbollar, foderbord och smulorna från uteserveringarnas bord. I myllret av små gräsmattor finns också fröer, frukter, småkryp och mycket annat som fåglarna behöver för att bli mätta.
Min bild för veckan är bara ett exempel på det goda stadslivet för fåglar. Här är det Koltrast och Björktrast som samsas om maten. Bekymmersfritt och utan att låta sig störas av förbipasserande smaskar de på.
Gott att se tycker jag.

 Bildtanke vecka 47 
 Klädnypskonst i höstsol

 Under varje årstid bjuder vackra Slottsskogen på härliga synupplevelser.
Vackrast är naturligtvis naturens egen färgpalett.  Där finns det mäktigt spirande gröna och blomstrande under vår och sommar. Här visar sig höstens lövfulla färgprakt i alla sin glans. Här kan också de ständigt gröna träden och buskarna bryta av mot det ibland förekommande vita snötäcket.

Emellanåt bjuds våra ögon också på färgsprakande överraskningar skapande av mänsklig kreativitet. Ett sådant exempel har kunnat skådas ett tag inne i parken och nära  huvudentrén vid Linnéplatsen. Där har någon eller några fäst  1000-talet klädnypor i prydligt korsande rader  I den lågt liggande höstsolens strålar blir denna påhittiga installation en färgsprakande fantasi. 

Jag lyfter på hatten inför detta och hoppas att  någon gång både få veta
vem som gett oss denna ögonfröjd och hur skaparen funderat  med sitt verk.

Not den 27/11.
Nu vet jag
Konstverket heter Göteborg Gathering  och är gjord av ljusdesignern Bruce Munros. Det är en ljusinstallation som är upplyst under kvällen. Detta kan beskådas ända fram till 21 jan nästa år. Installationen visas för första gången i Sverige.  Munro vill med denna förmedla en upplevelse av exotiska fåglar, mitt i det svenska vinterlandskapet. Missa inte detta intryck

 Bildtanke vecka 46:2
Liten ornitolog

För en riktigt ung hund, bara 12 veckor, är varje dag det mesta nytt.
En del är skrämmande annat nyfiket intressant. Flytten till Göteborg blev mycket av en chock av ljud, bild, smak och lukt. Dånande spårvagnar, tutande bilar och bankande arbetsställen var jobbigt för den lilla. De höga husen, trapporna, bilarna och de många människorna var stort att se och ta in. Överallt en massa småskräp att smaka på, allt ifrån tuggummi, slängda kapsylar, fimpar, påssnus och mycket annat farligt. Ständigt fick matte och husse plocka ut sådant ur lilla Trixies mun. Inte bra alls för maggen. Hellre då bara lukta på allt det nya t.ex. en massa andra stora och små hundar och deras efterlämningar
Vad skönt ändå för en liten hundsjäl, att Slottsskogen finns. Där kunde den lilla efter viss tvekan kolla in de många fåglarna. Kanske en liten ornitolog i vardande..... 

 Bildtanke vecka 45:2
TYSTNADEN

 TYSTNADEN från det manliga skådespelarkollektivet är beklämmande ynkligt efter de 456 kvinnliga kollegornas upprop mot åratal av sexuella trakasserier och direkta övergrepp Alla dessa självutnämnda manliga kulturgenier, som annars är så tröttsamt talföra, tiger nu. Så länge detta tigande fortsätter sitter skiten fast på dem allihop. Om de i sin infantila upphöjdhet inbillar sig att de ska komma undan publikens dom så begår de ett kollektivt misstag av gigantiska mått. Det är mer än hög tid att alla ”stjärnor” träder fram, både de som är förövare och de som alltid uppträtt respektfullt mot sina kvinnliga arbetskamrater. Imorgon kan sista akten gått och ridån fallit ner ackompanjerad av välförtjänta visslingar, burop och ruttna ägg och tomater.
Jag låter här de ljusskyggas agerande symboliseras av min träfigur, "Herr Jordskott", som just är en sådan otäck varelse som illsinnat smyger omkring i det fördolda och skumma

Bildtanke vecka 45 :1
Gatubild
som överraskar

Obegripliga taggs och annat kladd på väggar, fönster och dörrar är inte det jag vill se i gatubilden. Den typen av personliga utryck utan den minsta finess och ofta helt felplacerade är bara irriterande. Den ögonfröjd som finns vid och på husen är ofta lätt räknade. När något sådant därför dyker upp blir det både överrsaskande och glädjande. Det kan ibland finnas på någon annars grå husvägg men nu med intressant grafitti eller något annat konsnärligt uttryck. Det kan även vara en vackert utsmyckad dörr, ett annorlunda fönster eller en fasad som sticker ut. Ännu bättre blir det förstås när skönheten dyker upp på ett riktigt överraskande sätt.

Detta händer tex när man viker av i hörnet Tredje Långgatan/Värmlandsgatan i Göteborg. Här finns ett av stadens tusentals  el- och postskåp. Ibland kan dessa vara nedkladdade eller ha någon upplysande affisch på sig, men oftast är de båda bara tråkgråa och fula. Det undre elskåpet och det övra postskåpet mitt i hjärtat av Linnéstaden är dock annorlunda. De är båda förvandlade till smakfulla och skickligt gjorda målningar. Det övre med sina vykort ger en otvetydig signal om dess användningsområde. Det undre, dvs elskåpet, säger inget om vad detta egentligen är till för. Däremot antyder det, att i närheten finns ett bageri. Jo visst,  bara några meter därifrån finns ett trevligt sådant.
Fyndigt, ögonfröjdande och hjärteglädjande tycker jag  

 Bildtanke vecka 44
 Ingen Klas Klättermus 

Nu är det höst och bråda dagar för många i naturen. Mat ska samlas, gömmas och läggas på hög. Arbetet är hårt livsviktigt.Ingen kan likt "Klas Klättermus" bara fortsätta att roa sig utan att tänka på de kalla och karga tider som kommer. Den röda ekorren, som är den vi träffar på i parker och skogar, skulle aldrig göra ett sådant misstag. Den gömmer sin föda av frön, ekollon, nötter och bär mm hela tiden. Därmed blir de hyfsat rustade för vintern även om de många gömslena naturligtvis ibland glöms bort och är svåra att hitta.

Mestadels ser vi dem i träd. Det är inte konstigt eftersom de är helt trädlevande med endast korta markbesök och då oftast bara hoppande på väg till nästa träd. De är som så många andra djur i skogen fredliga mot andra arter. Myten om att de tar ägg och fågelungar är enligt god forskning just bara en myt.

Deras närvaro vid våra promenader gör oss bara glada. När vi ser dem stannar vi upp och imponeras av deras snabbhet och enorma förmpga att hoppa bland grenarna och mellan träden. Och inte skadar de sina små ben eller de långa svansarna av detta, inte. De är bara kvicka  och nyfikna där de sitter och tittar på oss med sina ekorrpigga ögon. Njut av den synen, kära vänner, det mår ni bra av.

 Bildtanke 2 vecka 43
En första "Trixiegroupie"

Det är den 23 oktober 2017 runt tre tiden på eftermiddagen. Vi har nyss kommit till Hagerangens Kennel i Blekingska Tving. Supertrevliga djur- och hundälskaren Gunilla Hägerstedt har tagit emot oss. Så har också hennes fem vuxna strävhåriga taxar gjort liksom en grupp valpar.  Bland dessa  finns vår efterlängtade lilla Trixie, nio veckor gammal. Hon knyter an till oss direkt och våra hjärtan smälter förstås. En första "Groupie" med den lilla tiken är därför på sin plats .
Visst  ska hon få ett hem hos oss i Linnestaden i goa Göteborg. På morgonen den 24e bär det av hemåt. Väl där visar hon direkt att hon kommer att trivas.
Så välkommen till vår familj, lilla du!

 Bildtanke 1 vecka 43 
Höstmorgonglöd

 Någonstans i Sverige. Ja, var som helst kan det vara. Det är inte kväll och solnedgång och inte tidig vår. Nej, det är en lite råkall oktobermorgon vid pass 07.30. Jag har just gnuggat sömnen ur ögonen och kommit ut vid stugan i kanten av en trolsk liten insjö. Några fåglar stryker över sjön. Jag hör korpar låta en bit in i storskogen. Det luktar fukt och döda löv.
Sakta och tyst går jag ned mot stranden när höstmorgonglöden börjar svepa över vattnet. Det är vakert och stämningsfullt. Jag känner mig fylld av ro och glädje.

 Bildtanke vecka 42
Födelsdagstårtsglädje

 Våran Anna-Luisa, äldst bland barnbarnen, firar sin nionde födelsdag. Oj, vad tiden går. Stor glädje med mycket skratt och  kramar. Farmor och farfar var med liksom hela Anna-familjen och några nära vänner. Presenterna gladde förstås. Detta gjorde också den smarriga födelsedagstårtan som farmor bakat. Mums

Bildtanke vecka 41
I längsta laget

Vi har på avstånd följt en kull taxvalpars utveckling sedan 23 augusti. Ägarinnan har frikostigt försett oss med allahanda bilder. Detta uppskattar vi i allmänhet men naturligtvis i synnerhet därför att en av de sju valparna ska komma till oss. Hon heter Trixie och den 24 oktober ska vi hämta hem henne till Göteborg.

Bland valparna finns inte någon som är så lång som bilden kan antyda. Den är ju liksom i längsta laget. Nejdå, alla de små liven är riktigt fina, men finast är nog ändå Trixie. Det tycker i varje fall vi……
 

Bildtanke vecka 40
Det är inte jag

Den finns där sedan urminnes tider, korvkiosken vid Hedens kant i hörnet Södravägen - Engelbrektsgatan. Ja, i varje fall har den legat där så länge jag kan minnas och det är sedan flytten till Götet för c:a 50 år seda. Förr var de mest en traditionell korvkiosk men nu går det nog åt lika många hamburgare som olika typer av ”slangar med halka”.
Det är förstås omöjligt för mig och de flesta andra Lassar att passera kiosken utan att haja till och utbrista
-          Oj då, har jag en korvkiosk här. Det hade jag ingen aning om.
Inte alls konstig förvåning eftersom den Lasse som avses här är inte jag utan någon helt annan
Det är antingen en av de  231 350 män och 28 kvinnor som heter Lars i Sverige och kan kallas Lasse.  Eller är det någon av de 1890 män som bär just namnet Lasse. För det är väl inte så klurigt att kioskägaren heter något helt annat men har behållet det lätt igenkännliga namnet ”Lasse på Heden"

Bildtanke 2 vecka 39
30:e september

 30:e september och mina små strofer blir
 

Hösten är här
Vi kanske har slumrat
men har inget glömt
Därför slår vi tillbaka
mot giftets krälande ormar
 
Vi finns till
för kärlek och alla värden
som byggts i generationer.
Detta stora vackra står starkt
mot avgrundens blodiga stövlar
I vår stad
står vi upp ihop,
går ut sida vid sida
Med en stämma hörs rösten
mot brunsvart gapande käftar
Göteborgare 
igår, idag, imorgon 
går vi samman
starka och enigt
mot ondskans hatande röster
 

Även hos oss
är det goda värt försvaras
Vi är av alla sorter
men för livet är vi bara en
mot dödens stinkande skallar

 
 

 Bildtanke 1 vecka 39
Höst i Botaniska

Vår och sommar i Botaniska Trädgården i Göteborg är helt betagande i all sin blomsterprakt och spirande grönska. 
Hösten i denna fantastiska växtpark går dock inte av för hackor den heller. Ett besök vid denna årstid är för oss helt enkelt en nödvändighet.
Redan vid entrén svämmar synintrycken över. Här står nämligen en grupp ståtliga Rönnar av arten Ullung och i år är deras bär flera och rödare än kanske någonsin.
Väl inne i parken och upp efter backen möter Dahliornas prunkande färgprakt. Sällan har de varit så många och nyansrika som nu. Betagande helt enkelt!
Som brukligt är har trädgårdens kunniga människor också slagit upp dörrarna till två utställningar som imponerar. Skogens svampar och trädgårdens äpplen ligger framme i en rilighet som slår alla rekord. Här kan den nyfikne få reda på allt, både om allt det ätliga och goda och om det giftiga och farliga.
Dessutom när vi mätta av alla intryck vandrar från Botaniska breder den allt färgvackrare Slottsskogen ut sig. Från bron över leden ser vi den vackra buskvegetationen utmed med vägen upp till Sahlgrenska. Inne i parken börjar allt skifta regnbågens alla toner.
Ja, allt är ögongodis så här års. 

 Bildtanke vecka 38
Naturkrafterna och den lilla människan

 Den ena orkanen efter den andra radas upp sig i världshaven. I dess spår uppstår förödelse av hela länder. Massvis av människor skadas och många dör. Värst drabbade är lågt liggande öar varav en del riskerar att helt förstöras.
 
Jordbävningar skapar kaos, fruktansvärda lidanden och enorma förluster i egendomar och människoliv. I dess spår uppstår jättelika oemotståndliga flodvågor som dödar och förstör överallt där de drar fram.
 
Torka härjar tidvis i många delar av världen. Följderna är jordförstörelse och massvält. I andra länder leder översvämningar till mycket allvarliga följder för människor, djur och natur.
 
En del hävdar, att dessa återkommande naturkatastrofer är de samma som alltid skett med jämna mellanrum. Andra menar, att dessa katastrofer dock blivit värre och flera och att detta beror på klimatförändringarna med den globala uppvärmningen som främsta orsak.
 
Jag vet inte vad som är rätt. Troligen är det inte antingen eller utan snarare både och. Ett torde dock vara säkert och det är, att inte innebär den pågående klimatförstöringen att naturen mår bättre utan snarare att den mår sämre. Bakom denna process finns säkert också den lilla människans långa och pågående förstörelse av vatten och luft. Mänsklighetens respekt för naturkrafterna har varit och är helt enkelt usel. Detta trots att alla vet, att när naturens krafter mullrar och drar fram med sin fasansfulla och oövervinnerliga styrka då är människan i det närmaste försvarslös   

 

Det är just detta jag vill framhålla med min lilla träinstallation
”Naturkrafterna och den lilla människan” 

 Bildtanke vecka 37
Kan du namnen?

 Den här lilla bilden är tagen vid vår kolonistuga den 14 september. Det är en härlig höstdag med blå himmel, värmande sol och klar luft. Under några veckor har vi förmånen att få ha några vänners lilla hund , Max, hos oss. Nu är första gången han är med oss i trädgården. Han är lite försiktig i början, men efterhand vågar han utforska tomtens olika vrår. När det är klart tyr han sig åter till oss och tillbringar den mesta tiden med att vila i någon skuggig fläck på gräsmattan. Här har han slagit sig ned vid sidan av en vacker blomma, som just fått lite omsorg

Jag kommer på mig med att vare sig veta namnet på hundrasen eller på blomman. Naturligtvis var jag inte sen att ta reda på detta. Eva visste förstås blommans namn och efter ett kort mobilsamtal fick jag reda på vilken hundras den lille Max ansågs tillhöra
Vet du kanske genom att se bilden både blommans namn och namnet på hundrasen?
 Rätt svar finner du genom att klicka dig till:  Mitt skrivande
 

Bildtanke 2 vecka 36
Inte Pegasus, men nästan...

 Vid årets besök på Bohusländska Pilane var många verk imponerande, inte bara i sin utformning och placering i detta stenrika gravfält utan också i sina uttryck. Storverket Anna var som kanske mest iögonfallande men även ”The Syrian Horse”av  Mohannad Soleman  fångade länge vårt intresse.

Varje år vi besöker Pilane och dess alltid spännande skulpturpark kommer samma fråga. Hur har dessa giganter kommit hit och hur kommer de härifrån? Samma fråga ställde vi oss i år.

Plötsligt  får vi svaret påFacebook. Detta kom från den ende helikopterpilot vi känner, nämligen Sebastian Holst. Denne duktige man, som vi följt sedan han var barn, är en av landets mest erfarna piloter. Det är han som lyfter den vackra hästskulpturen. Visst för det tankarna till den flygande hästen Pegasus från den grekiska mytologin, men det är det inte, utan bara nästan alltså

Sebastian berättade, att han lyft bort allt utom en skulptur. ”Anna”, detta enorma landmärke högst upp i Pilane står kvar även under nästa säsong. Så då får vi se henne igen för dit åker vi säkert även 2018.
Not bilden tagen av:   Erik Lindström 

 Bildtanke 1 vecka 36
Ännu en poängpromenad

 Varje år har Slottsskogskolonin en sk Skördefest. Då skänker kolonisterna loppissaker, växter, frukter, marmelader, sylter, bakverk och mycket annat fint. Allt säljs och därtill bullas det upp med våfflor, korv, glass, godis, och lotterier. Hela behållningen går till koloniföreningen för att användas för områdets alla gemensamma anläggningar och utgifter.

Regntunga skyar denna dag hotade festen, men en timma före start sprack himlen upp och det blev en så där go höstdag som kommer ibland. Min uppgift var precis som under de senaste tio åren att skapa och hålla i Skördefestens poängpromenad(Bilden)

Promenadens syfte är inte primärt att inbringa några storvinster . Nej, den ska bara vara ett roande inslag som betyder att människor går runt och kollar på de härliga trädgårdarna och stugorna. Så blev det också i år och frågorna, som rörde saker i de olika lotterna, upplevdes som både trevliga och kluriga. Några klarade alla frågor, starkt gjort.

Bildtanke vecka 35
Äntligen en ny dag

Natten dör bort. Gryningen gläntar på dörren. Genom dörrspringan ser jag morgonljuset fylla vardags-rummet. Det är ännu tidigt, bara runt sextiden. Ligga kvar och dra sig? Nej, det har jag redan gjort en kvart. Nu känner jag för att stiga upp. Det är nämligen den tid som alltid passat mig bäst. Och ljuset därutanför manar mig att följa samma rutiner som varje annan morgon.
 
Upp, stänga dörren in till min fortfarande sovande livskamrat, och så sätta igång. Duschning och kanske hårtvätt först, medicinintag och kanske rakning. Därefter påklädning och allt är klart för köket. Här gäller som varje morgon tidigare frukostfixande. Allt ställs fram till oss. Det blir oftast te, flingor och fil, kokta ägg, juice, grejer för mackor och kanske en frukt.

Sedan går jag ut en runda. Diverse skräp tas med och på vägen hem från del lilla promenaden plockar jag upp en Metro för sudokuns skull. Väl hemma smakar jag lite på frukosten, kollar tidningar i mobilen och lyssnar på radion.
 
Sedan kommer Eva och morgonmyset tillsammans kan börja.
Och i mitt huvud ljuder åter Nynningens låt: ”Äntligen en ny dag”
  

 Bildtanke nr 2 vecka 34
Hoppas att en blir vår 

 Den nionde november 2015 dog vår strävhåriga tax, ”Beppe”. Han blev drygt 14 år gammal vilket omräknat från hundår för småhundar blir drygt 70 människoår. De som haft hund i hemmet vet att det känns svårt när denna familjemedlem går vidare till de sälla jaktmarkerna. Så naturligtvis blev vi väldigt ledsna när Beppe lämnade oss.
 
Efter en sådan förlust behövs en tid för att känna efter hur det är att inte ha en hundkamrat i hemmet. Denna hundlösa situation har förstås sina fördelar. Den betyder t.ex. större frihet, inga kostnader och mindre arbete.
Ett liv utan hund innebär dock att man går miste om mycket mera som är positivt. Det är den kärlek som hunden alltid visar sin matte och husse. Det är de många roliga stunderna med lek, äventyr och kanske jakt. Och det är de många dagliga promenaderna i alla väder och året om. Det betyder motion och trevligt umgänge med andra hundägare. Kort sagt, att ha hund berikar och förlänger livet.
 
Nu har vi kommit över Beppe och känner oss redo att ta emot en ny hund i vårt hem. Vårt val blir även denna gång en tax av den strävhåriga typen. Därför anmälde vi redan i början av sommaren vårt intresse för en valp hos en kennel med taxar som specialitet. Vi fick då reda på, att i mitten av augusti skulle det bli valpar. Så vi träffade och blev intervjuade av ägaren till taxpappan.  Den hunden  är en stilig och stark hane i sina bästa år. Vi skrev också ned lite om oss själva och vår erfarenhet av taxar. Mot bakgrund av allt detta fick vi goa signaler om att vi skulle kunna bli en av dem som fick köpa en valp ur den väntade kullen.
 
Sedan har vi väntat och den 23/8 kom valparna till världen. Sju välartade små varelser blev det varav 4 är hanar och tre tikar. Av dessa ser det ut som om fem viltfärgade och två med gulbrun täckning. På fotot ses allihop tillsammans med sin mamma dagen efter födseln. Visst är de fina!
 
Nu blir det att vänta.
I minst åtta veckor måste småttingarna vara med sin mamma. Sedan är det möjligt att de kan skiljas från henne och syskonen. Först då kan det bli aktuellt att vi äntligen får ta emot en ny taxvän i familjen. Tiden fram till dess, dvs någon gång i november, kommer vi att med stort intresse följa valparnas utveckling. Under den tiden kommer ägarna slutligen att avgöra vilka som ska få köpa och ta emot de små liven.
Vi kommer förstås att hålla alla tummar för att vi ska bli en av dessa lyckliga taxfamiljer.

 Bildtanke vecka 34
Trä som talar har inte tysnat

 Mitt somriga skapande av ”trä som talar” har ännu inte upphört. Ständigt ser jag nya möjligheter i de pinnar och rötter jag finner eller får. Ja, just det får. Kolonistgrannar som uppskattar mina figurer och installationer bidrar i en jämn ström med material. Det är så roligt och tacksamt när de kommer med sina grenar och rotrester. Ofta med en tanke och några ord om vad de tycker att deras trägåvor ser ut som och betyder. Ibland blir det åt det håll de funderat men ofta något helt annat.
 
Här är två av mina skapelser hittills under augustimånaden. Den t v ” Dags att sätta ned foten” anspelar förstås på detta uttryck. Figuren ger en mening om att ” nu får det vara slut med det ena eller andra, nu säger vi ifrån” . För min del gäller detta i synnerhet mot alla tokerier om att privatkapitalet ska få fortsätta göra profiter på skattepengar i välfärdens verksamheter. Det är verkligen dags att sätta ned foten mot detta skamliga utsugande.
 
Den andra, den t h heter ”Med ett hjärta av guld för alla”. Denna ger jag i alla sin välmening ändå en lite tudelad innebörd.  De är både en hyllning till dem som alltid är beredda att ge solidariskt stöd till alla som på något sätt är reellt utsatta och förtryckta. Samtidigt är det ett litet ifrågasättande av det allmänt utslätande och okritiska stödet till allt och alla. Dvs sådant stöd som biter sig själv i svansen när det visar sig att objekten för stödet inte har rent mjöl i sina påsar.  

Hur som helst, mitt trä tiger inte. Det fortsätter att i enskilda figurer och gruppinstallationer säga något om tiden och dess problem och glädjeämnen. Välkomna att se detta i min utställning i Slottsskogskolonin
 

Bildtanke vecka 33
En Amiral i givakt

Det är i första delen av augusti och de sista sommartecknen gör sig påminda. Det betyder bl.a. att de vackra fjärilarna nu kommer på besök. Naturligtvis tittar den gula och pigga Citronfjärilen in. En och annan stor och vacker Påfågelöga kan också fladdra förbi. Den ser sig omkring, kanske smakar på något gott eller dricker bara lite vatten. Sedan är den borta snabbare än du hinner dra din mobilkamera och få igång den. Ja, så missades den skönheten även i år.
 
Den eleganta Amiralfjärilen brukar dock inte susa förbi så kvickt. Den, eller ofta flera,  tar sig varje år tid att stanna ett tag i vår koloniträdgård. Inte konstigt för i augustisolen är den prunkande och helt ljuvlig. Sådan färg- och doftkraft kan inte ens en Amiral motstå. Här har jag fångat ett fint exemplar i givaktställning strax före dess flygning in till oss. På närmaste kolonistgrannens lite medfarna grindstolpe satt den och vilade klar för att så ge sig iväg till lott 73.

Visst är den ändå lite ståtlig, eller hur?
 

Bildtanke vecka 32
Sann glädje över jorden

Eva är en både noggrann och flitig avfallssorterare. Allt ska hamna i rätt tunna och kompost. Mat och grönt trädgårdsavfall ska alltid komposteras. Denna princip tycker hon ska gälla i praktiken oavsett om det är hemma,i kolonistugan eller någon annanstans.
 
Därför har hon också komposterat vid varje besök vid Erikfamiljens fritishus. Trägen vinner, heter det ju, och denna gång gäller verkligen dessa ord. Efter flera år och många besök med dito kompostering av matrester blir Eva belönad. Vid sommarveckan utanför Trosa  ser hon resultatet av sitt mångåriga  kompostarbete. Resterna har förvandlats till jord. Jag ser henne genom fönsterrutan ( därav diverse reflexer) och passar på att föreviga det rara ögonblicket.
 
Bilderna visar hur hon jobbar när den ena skyffeln med jord efter den andra bärs tillnärmaste landet. Och det går inte att ta miste. Det vi ser är verki sanning en sann glädje över jorden.

Fint, tycker jag 

 Bildtanke 2 vecka 31

Ett spännande ögonblick passerar

Det är är lördagskväll den 5te juli. Vi sitter framför TV:n i ”Samba-Eriks” sommarstuga utanför Trosa. Plötsligt händer stora saker på en och samma gång. 
 
Daniel Ståhl får på ett kanonkast och diskusen hamnar på 69,19. Det förväntade guldläget har kommit.
 
Samtidigt springer barnbarnen ut över trädäcket mot den lilla stugan i andra ändan av trädgården.  Plötsligt Plötsligt stannar de och spärrar upp ögonen. Där mitt i potatislandet står en jättelik älgko
Barnen blir helt förskräckta och springer pilsnabbt tillbaka till huvudbyggnaden.  
-         Hjälp! En jättestor älg är där ute. Den verkar farlig. Jag blev jätterädd, smattrar storasystern fram. 

Vi rusar förstås upp från soffan och lämnar TVn och diskustävlingen.  
-         Kom, vi går ut på verandan och kollar. Där kan ingen älg i världen göra oss illa, säger jag
 
Väl därute upptäcker vi först två kalvar som står och spanar bakom vår bil. Sedan ser vi också hur älgmamman kliver iväg lite längre bort över granntomten. I sakta mak lunkar kalvarna efter. Lugnt och majestätiskt rör sig denna skogens drottninggrupp förbi våra ögon och in bland granarna.
 
Att så nära få möta dessa stora fria och vilda djur är mäktigt. Det tycker både de två barnen och deras farmor och farfar.
Jag tänker, men säger inte
-         Att om ett par månader är det älgjakt
 
Minuten senare inne vid TV:n och Friidrotts VM har Ståhls guld förvandlats till silver. En litauisk kille har under vårt korta älgäventyr kastat två centimeter längre.
 
Ett spännande och oförglömligt ögonblick har passerat. 

 Bildtanke 1 vecka 31
Du och jag,  då som nu
till en träinstallatiom gjord med hjärtat

 Du var arton, jag tjugo
och våra hjärtan slog i takt.
Var vi  långt ifrån och
  vår längtan brann i brösten.
När vi var nära
andades vi samma musik.
 
I dansen fanns glädjen,
och rytmen bultade hett.
Bokskogen kramade oss,
när tiden var sommarljus 
Vår kärlek var ung
när sista dansen tonade ut
 
  Din hand var varm,
jag höll den hårt men ömt
Vi hörde det inte,
men i träden susade löften
 om kärlek och närhet
på gemensam väg i livet
 
Du och jag,
då som nu  

Bildtanke vecka 30
För kallt i vattnet ?

Det är juli 2017 på en strand i Skanör på skånska sydkusten. Solen gassar som oftast på denna underbara sommarplats. Vinden är lagom stark och ljum från sydost. Sanden är finkornigt mjuk och varm. Badstränderna sträcker sig flera kilometer bort mot Måkläppen vid Falsterbo. Nordväst och långt borta syns Öresundsbrons vackra siluett som åt den danska sidan avslutas med en ståtlig samling av vindkraftverk. Allt är perfekt för lata dagar vid stranden.
 
De där riktigt många och heta sommardagarna har dock ännu inte synts till. Det kyliga sundsvattnet har därför ännu inte nått till behaglig badtemperatur. 16-17 grader är ju inte mycket att glädjas åt, tycker Eva. Därför nöjer hon sig med att bara plaska lite med fötterna i strandkanten för att sedan snabbt återvända upp till picknick-filten. Där väntar fika och jag är redo med mobilkameran. En ny profilbild till hennes Facebooksida blir tagen. Fin bild på min vackra och underbara livskamrat, tycker jag 

Bildtanke vecka 29
En naturfotograf ?

 Oavsett kamera är det härligt att fotografera det som finns och händer i naturen. Det kan gälla djur, småkryp eller växter. De finns där och det gäller bara att vara uppmärksam.
 
Det genuina är naturligtvis att själv möta det vilda och växande och då ta en livebild. Ett annat sätt är att besöka djurparker och trädgårdar och där i lugn och ro knäppa så mycket man kan. Risken att misslyckas eller bli utsatt för fästingar och andra farliga djur är då mycket liten.

Ett tredje sätt och lite fuskigt är förstås att fotografera bilder som andra tagit. När det gäller bilder på djur i exotiska områden är denna metod den enda möjliga för de flesta av oss. Den här fuskmetoden är ur de flesta aspekter helt riskfri. Enda bekymret är väl möjligen upphovsrättslig. Den fjärde modellen, som var mycket vanlig förr, betår i att fotografera döda uppstoppade djur och plockade växter. Båda dessa metoder är väl något svårt att kalla för naturfotografi.
 
Ovan är några bilder som illustrerar naturfotografen i aktion och möjligt resultat av dennes vedermödor.
Bild 1: Blommor förevigas på nära håll på en strandäng vid Östersjön
Bild 2: Rädd igelkott flyr till sitt hål i staket
Bild 3: Trött slända vilar på trädgårdsstol i solen

 Bildtanke vecka 28
Nu blommar "Bepperosen"

 I november 2015 dog vår tax Beppe. Under 14 år spred han glädje i vår familj och till andra. Efter hans död blev kroppen kremerad hos Djursjukhuset Blå Stjärnan i Göteborg.
Drygt 2000 kr kostade det.  För den summan fick vi med oss hem en papplåda med askan.
 
Sedan startade en diskussion mellan oss om var och när Beppes aska skulle begravas. Buden var flera. Ett sådant var på hans födelsedag 15 juli och på landet i småländska Burseryd där han varit och njutit många gånger. Så blev det dock inte och tiden gick och där stod asklådan undangömd under hela 2016. Då och då tänkte vi naturligtvis på att fixa till det hela, men det blev liksom ändå inte av. Vare sig tänkta tider eller platser passade
 
Så var vi inne på 2017 och i april. Kolonisäsongen startade och nu var vi helt överens. Här hade Beppe mått som bäst och levt stor del av sitt liv. Ingen plats kunde därför vara lämpligare. Frågan var bara var och när? Svaret blev till slut både överraskande och enkelt. En dag kom nämligen Evas syster på besök.  Med sig hade hon en liten rosenbuske, som enligt uppgift härstammade från Villstad i västra Småland. Perfekt bakgrund eftersom i de trakterna har ju både Eva och jag våra rötter.
 
Nu hade vi alltså något att lägga Beppes aska under. Återstod frågan när rosen och därmed askan skulle komma i jorden. Detta problem löste sig också på ett för oss helt oförglömligt sätt.
 
Den 21 april föddes vårt fjärde barnbarn, Manuella. Naturligtvis, detta skulle bli dagen då
vi grävde ett rymligt hål i rabatten, la i askan och planterade vår nya ros ovanpå. På så sätt blev rosen både ett minne av Beppe och en blomma för den dag då en kär sondottern startade sitt liv.
 
Allt som planteras gror och överlever dock inte så det blev till att vänta och se. Jo visst vår Bepperos visade sig vara livskraftig. I juni kom de första knopparna och i början av juli slog de första blommorna ut i sin fulla kraft. Att den vackra rosen dessutom spred en underbar doft i trädgården var en fin bonus.
 
Nu kanske någon invänder: Varför allt detta ståhej för att begrava en hund?
Till detta är mitt svar: Vår hund inte bara visade kärlek, han var kärlek. Därför vill vi både hedra och minnas honom. Alla ni, som någon gång haft ett kärt husdjur av samma betydelse vet precis vad jag menar.       

 Bildtanke vecka 26 och 27
The Trump Wall

Min lilla installation vill visa hur president Trump fortsätter att bygga farliga murar mot omvärlden, mot människor och mot alla humanistiska värden. Detta sker även före det att bygget startat på den märkliga muren med solpaneler mot Mexico.
Trumpregimen bygger murar mot sanningar om klimatförändringar, mot kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, mot fri och rättvis handel, mot alla medborgares rätt till god sjukvård och mot erkända vetenskapliga fakta på område efter område
Samtidigt med detta murbyggande krattar förstås Trump manegen för de redan rika och besuttna. Skattelättnader för dessa grupper planeras och regleringar som underlättar för företagens rovdrift av miljön är också på gång.
Det vi sett hittills är dock bara början av en fyra års lång period av den narcissistiske presidents oförutsägbara politik. Det finns stor risk för en utveckling i USA präglad avmängder av bakslag för det amerikanska folket.
Om jag är oroad över utvecklingen?
Ja, naturligtvis och det tror jag alla demokrater och humanister bör vara

Bildtanke vecka 26:1 
Om att använda ugglor

Ugglor, allt från Berguvar till Pärlugglar, är en fascinerande fågelart. Dessas mörkerseende och tysta angreppsflykt i skymningen är imponerande. Med sitt lugna tittande sittande på en gren är det inte underligt att ugglor fått stå som sinnebild för klokhet. De ger helt enkelt ett klokt intryck.
Ugglor är rovfåglar och det vet andra fåglar och djur. En sittande eller flygande uggla skapar därför oro bland andra fåglar. Detta faktum har jägare i långliga tider känt till och utnyttjat. Så var det tex för min far, ”Järgarn” som han kallades. På gården Basterås utanför Fritsla höll man på 40-50 talen allt som oftast en eller två Berguvar i fångeskap. Detta skedde både för att kunna plantera ut ungar i markerna och för att använda uven till jakt på kråkor och kajor. På den tiden kunde man åtminstone i Sjuhäradsbygden få minst 25 öre för ett par kråkfötter. Här och var i landets olika kommuner finns skottpengar kvar för att skjutna fåglar och andra djur som anses skadliga på något sätt. För nu drygt 70 år sedan var i varje fall skottpengar för skjutna kråkor och kajor allmänt förekommande.
Hur kommer då en uv in i detta sammanhang?
 Jo där i den västgötska idyllen tog min pappa med sig uven till en av de skogsbeklädda kullarna ute på de stora åkrarna. Där fanns en träkoja med skjutöppning. Uven placerades fastsittande på en hög ställning i den näraliggande skogskanten. Sedan smög pappa in i kojan och där hade han fritt skottfält ut mot den sittande uven. Det dröjde aldrig länge innan kråkor, skator och kajor kom flygande för att försöka skrämma bort uven. Pang, så sköt han den ena kråkfågeln efter den andra. Ibland kunde det faktiskt bli riktigt många. Därmed blev det också ett litet tillskott i kassan. Ibland fick den lille grabben, Lasse, vara med vid dessa jakter. Det var stort då.
Idag glädjer mig en annan betydligt fredligare ugglefågel. Den är gjord av lergods och hänger i vår luvliga koloniträdgård fylld av blommor. Inte skrämmer den några kråkor eller skator utan strålar bara ut somrig glädje och vänlighet. Det gillar jag.